Varför gör de så här mot mig?

Nej, han får inte dö. Inte nu. Inte när de precis skulle förlova sig och allt. Men så kom den där jäveln och körde på honom. De skulle ju precis påbörja sagan, och leva lyckliga i alla sina dar. Herregud, är det för mycket begärt att de ska tillfredsställa sina tittare lite grann också? Och vem är galningen? Och de avslutar säsongen med att säga att vissa karaktärer kommer att försvinna! Nej, det får inte vara Mike. Då slutar jag titta. Nej, det kommer jag inte alls det göra. Jag ljuger. Men ändå. Jag orkar inte vänta tills nästa säsong. Tur att Grey's Anatomy börjar nästa vecka och lindrar abstinensbesvären.

Nu är det dags att fördöma.

Regnet är här. Det öser ner. Och i Gävle ska det vara snöstorm idag. Jag önskar att jag var där. Snö är så mycket mysigare än regn. Och värst av allt är att jag måste ut i detta väder sen. Damn, damn, damn! Det enda som kan trösta mig nu är mitt svarta, heta kaffe.

Jag ville bara fånga kaninen.

Jag somnade under Eiffeltornet, vaknade på Colosseum och tog en kaffe i Seattle. Jag gick på modevisning i New York och dansade i London. Jag shoppade i Milano, hittade kärleken i Venedig och gick vilse i Berlin. Jag postade ett brev i Sidney och läste tidningen i Tokyo.

...och sen vaknade jag.

Fix up, look sharp.

Papiljotterna är i. Musiken är på hög volym. Maten lagas. Och partyhumöret kommer igång mer och mer. Ikväll är det äntligen dags för lite festligheter. Inflyttningsfest hos K och utgång med M&M. Synd bara att jag inte såg att regnet öser ner förrän efter att jag hade rullat i papiljotterna. Risken finns att håret lägger sig. But hey, det är sånt som man får ta. Ikväll ska det festas.

So fresh and so clean, clean.

Alla de glittriga och färgglada sandalerna. Alla skitiga flipflops. Jag tror att några till och med var sandiga. Alla små söta sommarlinnen. Alla tunnar jackor. Allt är nu nerpackat och står uppe på vinden. So long. Vi ses om typ åtta månader, eller nåt... Mitt uppe i garderobstädandet spelas Wyclef Jean- Party by the sea, ironiskt nog. En låt som jag lyssnade på mycket i somras. Tack Winamp. Det är som att den jävlas med mig ibland. Men jag bytte inte. Låten fick ett symbolvärde. Out with the old, in with the new. Yepp, bring it on.

It's all good

-Pop the bubbly, life is lovely.

Social familjerätt är den nya kursen. Redan idag hade vi muntlig redovisning. Temat: Queer. Och det gick mycket bättre än jag trodde, bortsett från den obefogade nervositeten strax innan man talar. Men det är skönt att ha det gjort. Och gruppen min är väldigt bra också, vi hann med det seriösa samtidigt som vi hann med en hel del skämt och skoj där emellan. Good people, helt enkelt.
Och idag har jag shoppat, shoppat och shoppat ännu mer. Jag hade nästan glömt hur det kändes att shoppa hejdlöst. Ack, så härligt. Min lägenhet är förnyad, tack vare Indiska. Mitt mål efter skolan var att bara svänga in på Indiska en snabbis och köpa ett block. Det var allt. Men på vägen dit svängde jag in på några andra affärer, där jag uppehöll mig och spenderade pengar. Och väl inne på Indiska blev det mer än bara ett block. Skulle jag få välja en affär att bosätta mig i skulle det vara Indiska. They've got some cosy shit!
Och ikväll ska jag på tjejmiddag. Jag glömmer bort att jag faktiskt kan ta det lugnt nu, att jag inte behöver stressa. Stress är en invand rutin, som man är van att känna även när det inte är så stressigt i tillvaron. Vilket i och för sig är sällan, men ändå. Nu ser det rätt så lugnt ut på skolfronten, men jag kan inte låta bli att tänka- vad är haken?

Irritationsmoment.

Tidningskriget mellan Metro, City och punktse accelererar. Tidningsutdelarna är överallt! De försöker till och med dela ut tidningar till bilister. Idag såg jag två killar som praktiskt taget tryckte upp en tidning i ansiktet på en tjej, som vägrade ta emot den. Oförskämda jävlar. Lite personal space, tack! Men nog om det. Det som stör mig riktigt mycket är att det nu ligger tidningar överallt. Tidningarna försöker väl ta sitt ansvar; igår såg jag en kille från City som gick och plockade upp tidgningar från gatan. Men det är inte det som är problemet, det är vi som tar emot tidningarna som skall se till att de inte hamnar på marken! Om man nu väljer att ta en gratistidning så kan man se till att slänga den i soporna iaf när man är färdig. Det är väl ingen som skulle slänga en Cosmopolitan eller en Elle på gatan? Lika illa är det med gratistidningarna. Bara för att de är gratis är det inte rättfärdigat att skräpa ner. Lite vett folk, come on!

Fåglarnas sista skri.

De flyger iväg mot varmare tider. Och vi stannar kvar och inväntar kylan. Och regnet. Bring it on? Nej, höst får det gärna vara, men regn kan jag leva utan. Alla vackra färger börjar pryda träden nu. Och jag vill ut och fota. Halsduk börjar behövas och händer stoppas ned i fickorna för att inte bli alltför kalla. Det gråa tar över staden, sakta men säkert. Och i all denna ruggighet befinner vi oss alla ändå i en gemenskap, som innebär att oavsett gillande är vi fast i detta väder. Och de flesta av oss blir lika besvärade av spöregn, trasiga paraplyer och blöta fötter. Men jag skall inte fördöma, vi är inte där än.

Låt oss be för de torra dagarna.

I min egen livs fest står jag för musiken.

Det gäller att sätta tonerna.

Det är en bra dag att stanna hemma.

Emotionell schizofreni.

Tiden innan en tenta är väldigt emotionellt upprörande. Mycket rörs till inom en; känslor hamnar upp och ner, likaså tankar. Nervositet, press och stress kombinerat med 24/7-pluggande gör inte livet alldeles lätt. Allt ställs på sin spets. R förklarade att för henne är det så att när hon borde skratta, gråter hon och när hon borde gråta, skrattar hon. T förklarade att hon blir irriterad över de minsta småsakerna. Och vi är överens om att allt möjligt (onödigt) kommer upp till ytan. Till slut vet man inte vad som är verklighet och vad som är tillfällig sinnesförvirring.

Bottom line folks - man skall inte ta några stora beslut tiden strax innan en tenta. Risken är att det blir fel.

I fucking object!

Kanelbullens dag. Jaha. Så nu har kanelbullen en helt egen dag. Men alla andra bullar då? Förtjänar inte de samma respekt? Borde man inte bekräfta deras existens också? Vad gör kanelbullen så speciell? För att inte nämna alla andra bakverk som dissas. Tårtan då?! En tårta är väl fan så mycket mer speciell än en kanelbulle? Den borde ha minst 5 egna dagar! Och chockladbollen! När ska man bekräfta chockladbollens rättigheter? Nej, detta är diskriminering i allra högsta grad! Jag skall fan i mig bli justitieminister och utforma en ny lag - förbud mot diskriminering på grund av ingrediens och form. Alla bakverk skall ha lika rättigheter! Låt oss börja reform-arbetet redan idag!

What's the freakin' plan, Stan?!

Jag erkänner, paniken kommer krypandes. Tentan är nästa vecka. Freakin' nästa vecka! Och när det är så nära inpå vill man bara liksom knyta ihop säcken. Kunna allt. Det är som att man har varit på en jakt efter ädelstenar. På den här stigen, som kallas Rättsvetenskap, har man samlat ihop en massa diamanter, rubiner, smaragder och safirer under resans gång. Man har dock inte stannat och begrundat dem så jättenoga, för man har vetat att det ligger ännu fler ädelstenar längre fram, och man vill samla ihop alla. Precis innan slutdestinationen, dvs tentan, vill man sätta sig ner och kolla i sin säck som är full med ädelstenar. För man har ingen aning om hur många diamanter som ligger däri. Man vet inte hur många ädelstenar man har plockat på sig, dvs hur mycket man lärt sig. När man äntligen tittar i sin säck inser man hur många ädelstenar det egentligen är, och man inser att vissa kräver mer uppmärksamhet än andra. Det gäller att utstudera alla dessa ädelstenar innan slutdestinationen. Och frustration folks, det är nyckelordet.

Why don't you burn in hell?!

Stewey.Rockar.Punkt.Slut.

Ett vackert land, del I.

"Mrakovica" är ett minnes- monument som är beläget på ett berg som heter Kozara i Bosnien. Under andra världskriget streds det i bergen och många stupade under nazisternas våld. Lägg nu märke till att det inte bara var tyskar som var nazister och kom ihåg att Tyskland inte bara var det landet som vi känner det idag, utan ett helt rike. Detta monument restes för de civila hjältar (som det står där) som dödades av nazisterna. Monumentet är väldigt mäktigt, och omgivet av en vacker och grön natur, och är känt för de flesta från Balkan.

Jag var där i sommras och fick för mig att jag skulle klämma mig in i monumentet. Det var spännande och jag kände mig nästan som ett barn på äventyr. Desto mindre roligt var det när jag skulle ta mig ut och märkte att det inte var lika lätt som att ta sig in. Mina systrar och gänget gjorde det inte lättare som stod utanför och skrattade. Hur jag lyckades? Låt oss säga så här: dra in some of this och dra in some of that och vips så var jag ute i det fria igen.